Högtiden firas i Katolska Kyrkan den 1 november. Den infördes för att hedra alla helgon, kända och okända, och enligt Urban IV (påve 1216-1264) för att fylla ut några bristfälligheter i de troendes firande av helgonfester under året. Under Kyrkans första tid var de kristna vana att högtidlighålla årsdagen av dem som lidit martyrdöden för Kristi skull på den plats, där detta skett.
Kallade till Helighet
VAD ÄR HELGON? För katoliker och ortodoxa är helgon personer i himmelen som levt ett liv i stor kärlek och moralisk godhet. Ibland är de officiellt helgonförklarade, men de behöver inte vara det. Alla människor är kallade att bli helgon, det vill säga att vara det som Gud har tänkt att vi ska vara när han skapade oss. Detta är ofta svårt för oss människor, som gärna sätter oss själva i centrum i stället för Gud. Det är därför det är så beundransvärt att någon verkligen låter Guds kärlek och vilja råda i sitt liv, fullt ut. Vi har helgonen som förebilder, kanske kan man till och med kalla dem för våra kristna ”hjältar”. När man läser om helgonens liv är det slående vilken inre glädje som präglar dem, trots många gånger svåra yttre omständigheter. Vi katoliker tror att helgonen lever hos Gud efter döden och att de kan be för oss direkt till Gud, på samma sätt som vi ber för varandra här på jorden. Ofta har vi en särskilt nära relation till ett visst helgon, kanske ett helgon vi är uppkallade efter. Han eller hon är som en extra vän i himmelen. Det främsta helgonet är jungfru Maria, Guds moder. Andra kända helgon är Lucia, Nikolaus och Franciskus av Assisi. Mest känd i Sverige är nog heliga Birgitta som levde på 1300-talet. Helgon från vår tid är exempelvis moder Maria Elisabeth Hesselblad (1870-1957) som startade en ny gren av Birgittaorden som spred sig till hela världen. Under kriget bodde hon i Rom och räddade judar undan nazister. En sann katolsk hjälte!